Vad är Akademisk Ridkonst?


Akademisk Ridkonst är ursprungligen träning av hästen inför strid. De mästare man ofta tittar på inom Akademiska Ridkonsten, levde på 16- och 1700-talen och då var skolningens syfte att lära hästen de moment den var tvungen att behärska på ett slagfält. De rörelser vi än idag ser på tävlingsbanorna är i mångt och mycket utvecklade för att träna hästen för strid. Piaffen stärker hästen så att den kan bära sig i en levad eller genomföra en terre-á-terre, ur en terre-á-terre kan hästen ta vilken riktning som helst, inklusive uppåt. Skolsprången kan slå ner din motståndare eller skydda ryttaren mot fiender. Piruetten användes för att snabbt byta riktning.

Akademiska Ridkonstens utbildningsskala tar inte slut med Grand Prix-rörelserna inom tävlingsdressyren. Den fortsätter med levaden, som är den högsta graden av samling, samt skolorna ovan mark. Piaff är inte ett självändamål, det är en gymnastisk övning som är nyckeln till att gå vidare. Även grundgångarterna rids på den högutbildade hästen i en högre samling i form av skolskritt, skoltrav och skolgalopp.

Akademiska Ridkonsten riktar in sig på den ridkonst som lärdes ut vid ridakademierna i Europa under 15-, 16- och 1700-talen. Klassisk dressyr sträcker sig fram över 1800-talet också och man skulle kunna säga att den då ligger något närmare den moderna ridningen, eftersom tävlingsdressyren som den ser ut idag har sina rötter i slutet på 1800-talet.

Idag är tanken inom Akademiska Ridkonsten att utvecklas med och gymnastisera sin häst så att den mår bättre och bär sin ryttare på ett sätt som minskar belastningen, samtidigt som man utvecklar samspelet mellan häst och ryttare. Akademisk ridkonst är därför också ett bra alternativ i rehabiliterningssyfte för både häst och ryttare. Man kan också säga att man bevarar en gammal konst. Symbolen för den färdigutbildade Akademiska hästen är ridning på s.k. blank stång, med tyglarna i en hand och endast lätt kontakt med hästens mun. Detta med enhandsfattning har sin grund i att Akademiska Ridkonsten är en direkt avknoppning från stridsridningen, du var tvungen att ha tyglarna i en hand, i den andra hade du ett vapen av något slag. Idag har vapnet ersatts av ridspöet. Stångbettets funktion är att förfina signalerna mellan häst och ryttare.

En häst bär av naturen mer vikt på framdelen. När vi rider hästen sätter vi dess naturliga balans ur spel. För att hästen ska hålla och fungera väl i ridningen behöver vi stärka hästen och utbilda den så att den bär mer av sin vikt på bakbenen. När hästen bär sig på bakbenen vinner vi främst två saker, hästen kommer hålla längre och den kan lättare utföra det vi ber den om. Genom en tydlig utbildningsgång (ibland kallad "den klassiska trappan") där hästen stegvis stärks och utbildas får man en häst som går i en bra form med aktiv rygg och är väl samlad, även med enhandsfattning och en lätt kontakt med hästens mun.

Akademisk Ridkonst passar alla typer av hästar, oavsett ras, ålder eller exteriör. Också rehabiliteringshästar har visat sig må bra av denna typ av ridning. Likaså är alla ryttare välkomna, vare sig man vill ha en hållbar och gymnastiserad häst att rida i skogen eller har ambitioner att rida i de högre samlingsgraderna.

 

Ett klipp från dokumentären "Med känsla för hästar" från SVT, där Bent Branderup visar Akademisk Ridkonst kan du se här.

Zarif Lykkesager bild 20a 300x221 Bent Branderup

Bent Branderup ger en kort förklaring av Akademisk Ridkonst: 

Kärnan i Akademisk ridkonst är samling. Ej genom att rida mellan framåtdrivande och för hållande hjälper. Då uppstår bara spänning, och det är inte detsamma som samling! Hästen kan bara utföra en korrekt samling när den är helt avslappnad, anser Bent Brandrup. Grunden för samling är att rida hästen "lång och låg", för att få den att tänka nedåt-framåt.

– Det är inte lätt, men det är den lättaste metoden och det krävs minst hjälper. Handen skall vara så mjuk att hästen vill ge efter. Det positiva som händer är att man får ett lyft i den främre delen av ryggen, just där vi – ryttare sitter!

Så fort hästen tänker på rätt sätt skall man börja aktivera bakdelen och den bärande funktionen. - Hästens bakdel består av flera delar. Precis som en skottkärra, använder den bakbenen till att skjuta på med, medan frambenen bär upp kroppen. Rids hästen så, med en extra tyngd på ryggen leder det till en nedtryckning i länden. Det vi vill göra istället, är att få bakbenen att bära upp kroppen. Bärkraften är viktigare hos ridhästen än skjutkraften.

När hästen är lösgjord (avslappnad och söker sig framåt - nedåt) kan man träna den att föra fram bakbenen under sig. Det gör man genom att rida hästen i böjning. Bent använder skolan "öppna" för att få fram bärigheten i det inre bakbenet. Hästen får ej hänga på den inre tygeln, utan skall lätta på den. Han använder skolan "sluta" för att få fram bärigheten i det yttre bakbenet. När hästen anses vara lika stark i båda sidor - när den kan föra fram båda bakbenen mot tygndpungten blir resultatet "piaff".

"Piaffen " är inte målet - utan medlet! Det ger ryttaren möjlighet att styra bakbenen. Det är från piaffen man får den största ökningen, eftersom hästen då för sina bakben så långt framåt och med styrka kan skjuta på. Hjälperna är lite annorlunda än vanlig tävlingsdressyr. Bent menar att kroppens rörelse styr hästen. Tyglarna och ryttarens skuldror påverkar hästens bogar, och används för att ställa, böja och vända hästen i början. Bettet skall bara korta eller länga hästens hals. Skänklarna och ryttarens höfter kontrollerar hästens höfter och böjer bålen. Ryttarens kroppshållning reglerar farten! För fram bäckenet när du vill öka, och tippa det en aning bakåt när du vill minska. Alla övningar lärs in i skritt. Det är viktigt att ryttaren hinner med att tänka vad hästen skall göra, och vara uppmärksam på svaret. Kan hästen väl göra rörelsen i skritt, kan den även det i trav och galopp!

Den Akademiska ridkonsten är så mycket mer än teknik. Det är en livsfilosofi om att ridning och umgänge med hästar skall vara en ren njutning.

(Utdrag ur Hästen nr 5/00)

 

Den klassiska trappan

Utbildningen av den Akademiska hästen kan liknas vid en trappa, där det ena steget leder till nästa.

1. Inlongering av hästen

Den unga hästen lär sig de första reaktionerna som, halt, skritt, trav och galopp.

2. Arbete vid handen

Hästen lär sig att låta sig föras av människan.

3. Inridning

Hästen vänjer sig vid att en människa sitter på den och låter sig dirigeras av denna.

4. Rakriktning

Genom böjning åt båda hållen i olika figurer på ridbanan blir hästen jämnt gymnastiserad åt båda hållen.

5. Formgivning av överlinjen

Hästen välver ryggraden och bär ryttaren på sin allt starkare ryggmuskler i olika tempon.

6. Öppna

Ökad böjning och undertramp av det inre bakbenet.

7. Sluta

Ökad böjning och undertramp av det yttre bakbenet.

8. Volt

Den böjda hästen följer sin böjning och uppnår genom sidvärtrörelserna runda, jämna volter.

9. Sidvärtsrörelser på volten

Ökat undertramp med det yttre och inre bakbenet på volten.

10. Piruett

Det yttre bakbenet hämtas längre in i volten ända in till en piruett.

11. Galoppombyte i språnget

Behärskande av bogen och höften i alla gångarter så att omställning i höften i galopp leder till galoppombyte.

12. Piaff

Hästen bär sig på bakdelen.

13. Passage

Hästen utvecklar skjutkraft utan att förlora bärkraften. Passagen kräver stor samlingsförmåga i piaffen som kombineras med schwung ur den ökade traven.

14.Levad/pesad

Hästen bär 100% av sin vikt på bakdelen. Levaden är en vidareutveckling av piaffen, från piaffen träder hästen längre in under tyngdpunkten så att framdelen lyfts.

En levad filmad med höghastighetskamera:

http://www.youtube.com/watch?v=2R8Jj68pB2A

15.Terre á terre

En typ av tvåtaktig galopp, grunden för vidare skolor över mark. Terre á terre ersatte galoppen i strid eftersom hästen blev mycket mer vändbar. I terre á terre kan hästen förflytta sig framåt, sidvärts och t.o.m bakåt.

16. Skolor över mark

Maximal kraftansträngning av bakdelen.

Croupade

Cuorbette

17. Kapriol

Slutmålet på den klassiska trappan. Kapriolen kan liknas med en explosion ur samlingen. Det var och är ett mycket farligt vapen, därför bör kapriolen hanteras mycket medvetet.

 

(Källa: Boken Akademisk Ridkonst av Bent Branderup)